När regeringen tagit sina beslut går ärendena tillbaka till Mark- och miljödomstolen och Strålsäkerhetsmyndigheten där man sätter villkor för verksamheten. Detta gäller alla både de två stora ärendena, men även tillkommande ärenden om bland annat havsvattenuttag och artskyddsdispens.

Villkorsförhandling gällande utbyggnad av befintligt slutförvar för kortlivat låg- och medelaktivt avfall i Forsmark, SFR. Under tre dagar diskuterades vilka villkor som SKB:s ansökan ska innefatta. 

Under huvudförhandlingen hanterades även ett eget ärende gällande uttag av havsvatten. 

2022: 

Den 27 januari 2022 meddelade Miljö- och klimatminister Annika Strandhäll (S) att regeringen godkänner SKB:s ansökan och tillåter en etablering av ett slutförvar för använt kärnbränsle i Forsmark.

2021: Den 22 december meddelade regeringen att de tillåter utbyggnaden av det befintliga slutförvaret av kortlivat låg- och medelaktivt avfall i Forsmark.

Regeringen har delat upp ansökan och brutit ut delen om en utökning förvaringsvolymen i mellanförvaret Clab.

2021: Enligt den s.k. vetorätten krävs kommunfullmäktiges tillstyrkande för att regeringen ska få tillåta utbyggnaden av det befintliga slutförvaret SFR. Kommunen tog beslut om att tillstyrka SKB:s ansökan den 27 april 2021. 48 ledamöter röstade för, och en ledamot röstade emot.

Den 13 oktober 2020 tog kommunfullmäktige i Östhammars kommun beslut om att tillåta etableringen av ett slutförvar för använt kärnbränsle i Forsmark.

Kommunfullmäktige i Östhammars kommun beslutade den 9 juni 2020 att det inte ska genomföras någon folkomröstning i frågan om slutförvar för använt kärnbränsle. Nu ligger frågan alltså helt på politikerna i kommunfullmäktige att ta beslutet den dag som kommunen ska ta ta ställning om att eventuellt tillåta ett slutförvar för använt kärnbränsle i Forsmark.

2019: Mark- och miljödomstolen och Strålsäkerhetsmyndigheten lämnade i november in sina yttranden om utbyggnad av SFR till regeringen. Båda instanserna tillstyrkte ansökan. Frågan hamnade sedan hos regeringen som innan beslut behöver säkerställa att även Östhammars kommun säger ja till ansökan.

2019: I september 2019 sker en huvudförhandling gällande SKB:s ansökan om att bygga ut det befintliga slutförvaret för kortlivat låg- och medelaktivt avfall i Forsmark (SFR). Under huvudförhandlingen, som pågick under två veckor, fick såväl sökande som andra parter i målet möjlighet att framföra sin syn på ansökan. Förhandlingarna var öppna för allmänheten.

2019: I Östhammars kommun har det sedan 1995 funnits en organisation vars huvudsakliga uppdrag varit att följa utvecklingen av slutförvar för använt kärnbränsle och att bevaka kommunens intresse. Organisationen och dess uppdrag har förändrats under åren beroende på var i processen man befunnit sig. Sedan 2019 består organisationen av en granskningsgrupp (15 ledamöter som representerar samtliga partier i kommunfullmäktige), en referensgrupp (samtliga ledamöter i kommunfullmäktige samt representanter från grannkommuner och lokala miljöorganisationer) och ett villkorsråd (10 ledamöter från kommunstyrelsens och granskningsgruppens arbetsutskott).

2018: Kommunfullmäktige i Oskarshamns kommun beslutade i juni 2018 att tillstyrka att regeringen ger tillåtlighet till en inkapslingsanläggning för använt kärnbränsle i Oskarshamns kommun. I Oskarshamn finns sedan tidigare ett mellanlager för använt kärnbränsle (Clab). I SKB:s ansökan om ett slutförvarssystem för använt kärnbränsle ingår en utbyggnad av mellanlagret och en inkapslingsanläggning i Oskarshamn (Clink).

2018: Mark- och miljödomstolen (MMD) och Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) lämnade den 23 januari 2018 in sina yttranden om slutförvar för använt kärnbränsle till regeringen.

Strålsäkerhetsmyndigheten tillstyrkte SKB:s ansökan medan Mark- och miljödomstolen till största delen också gjorde det. Dock ansåg domstolen att det på främst två punkter behövdes kompletteras innan de kan föreslå att regeringen ska säga ja till ansökan. Det var dels frågan om ansvar efter förslutning som de ansåg behöver fastställas, men de ansåg även att underlaget för den långsiktiga säkerheten gällande kopparkapseln behöver utvecklas.

2017: Slutförvaret för använt kärnbränsle är ett miljömål som ska prövas i en domstolsförhandling, vilken genomfördes under hösten 2017.  Under totalt fem veckor fick involverade parter framföra sina åsikter kring frågan. Förhandlingarna var öppna och även enskilda fick möjlighet att ställa frågor. Av de fem veckorna genomfördes en i Gimo i Östhammars kommun, en vecka i Oskarshamns kommun samt tre veckor i Stockholm. Parterna fick gå på syn vid bland annat det föreslagna området i Forsmark samt på olika delar av Clab, i Oskarshamn.

2011: SKB ansöker hos Mark- och miljödomstolen, MMD och Stålsäkerhetsmyndigheten, SSM om att uppföra och driva ett slutförvar för använt kärnbränsle i Forsmark.

Med det inleds kompletteringsfasen av ansökningarna. Under kompletteringsfasen ges remissinstanserna, statliga myndigheter, universitet, miljöorganisationer och kommunerna, tillfälle att begära ytterligare undersökningar och redovisningar.

2009: I och med att SKB meddelar att man har för avsikt att lämna in en ansökan om att bygga ett slutförvar i Forsmark bildades en ny slutförvarsorganisation i Östhammars kommun. Den nya organisationen bestod av en säkerhetsgrupp (11 ledamöter), en MKB-grupp (11 ledamöter), en referensgrupp (representation från samtliga partier i kommunfullmäktige, grannkommuner och lokala miljöorganisationer) samt ett arbetsutskott för referensgruppen (5 ledamöter).

2009: SKB meddelar under en presskonferens att man har för avsikt att ansöka om att bygga ett slutförvar för använt kärnbränsle i Forsmark. Vid denna tidpunkt fanns två platser att välja mellan; dels Forsmark i Östhammars kommun och dels Simpevarp i Oskarshamns kommun. Valet av Forsmark beror framförallt på att berget i Forsmark innehåller färre sprickor och är betydligt torrare än berget i Oskarshamn.

2004: Intresseorganisationer med fler medlemmar än 2 000 st får rätt att söka medel ur kärnavfallsfonden för sitt arbete med frågor om slutförvar. Organisationerna kan få stöd fram till ett år efter kungörelse av slutförvarsansökan. Ansökan kungjordes den 30 januari 2016 vilket innebär att intresseorganisationer inte kan söka medel ur fonden för sin verksamhet rörande slutförvaring av använt kärnbränsle efter den 29 januari 2017.

Sedan 2017 har intresseorganisationer möjlighet att ansöka om medel från naturvårdsverket för sitt arbete med frågor gällande slutförvaring av använt kärnbränsle. För dessa medel finns ingen gräns för hur stor en organisation behöver vara för att kunna söka medel. Medlen kommer inte från kärnavfallsfonden.

2003: Ny slutförvarsorganisation bestående av en beredningsgrupp till kommunstyrelsen (7 ledamöter och 7 ersättare samt en adjungerad representant från Tierps kommun och en adjungerad representant från Älvkarleby kommun) och en referensgrupp (en representant från varje parti som ingår i kommunfullmäktige, två representanter från Tierps kommun, två representanter från Älvkarleby kommun samt en representant från varje organisation som av kommunstyrelsen medgivits att få ingå).

2002: SKB inledde platsundersökningar i Forsmark och i Oskarshamn. Under dessa undersökte SKB flera parametrar på den eventuella platsen för ett slutför för använt kärnbränsle; bland annat vattenförings- och värmeledningsförmåga i berget. Platsundersökningarna pågick mellan 2002 och 2007.

2001: Östhammars kommunfullmäktige sade ja till platsundersökningar i Forsmark.

Beslutet, som togs på kommunfullmäktiges sammanträde den 4 december, hade följande lydelse:

”Östhammars kommun medger SKB att genomföra platsundersökning i Forsmark, Östhammars kommun, under förutsättning att avtal upprättas och godkännes av SKB och kommunfullmäktige angående villkoren för platsundersökningens genomförande samt att det i avtalet framgår att SKB ska inhämta kommunens medgivande stegvis i den fortsatta processen (platsundersökningsskedet, detaljundersökningsskedet).”

Mot beslutet reserverade sig fyra ledamöter från centerpartiet (3) och miljöpartiet (1).

1998: Miljöbalken införs i svensk lagstiftning.

Miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999 och ersatte då en rad olika lagstiftningar på miljöområdet: naturvårdslagen (1964:822), miljöskyddslagen (1969:387), lagen om förbud mot dumpning av avfall i vatten (1971:1154), lagen om svavelhaltigt bränsle (1976:1054), lagen om skötsel av jordbruksmark (1979:425), renhållningslagen (1979:596), hälsoskyddslagen (1982:1080), vattenlagen (1983:291) till delar, lagen om spridning av bekämpningsmedlen över skogsmark (1983:428), lagen om kemiska produkter (1985:426), miljöskadelagen (1986:225), lagen om hushållning med naturresurser m.m. (1987:12), lagen om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel (1991:635), lagen om genetiskt modifierade organismer (1993:900) samt lagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter (1994:1818)

I miljöbalken 1§ framgår syftet med lagen:

”Bestämmelserna i denna balk syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.

Miljöbalken skall tillämpas så att
1. människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
2. värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
3. den biologiska mångfalden bevaras,
4. mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en från ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning tryggas, och
5. återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.”

1995: SKB tillfrågar Östhammars kommun om de kan tänka sig delta i förstudier för ett slutförvar för använt kärnbränsle. Kommunfullmäktige säger ja till deltagande under sitt sammanträde den 13 juni 1995. Kommunfullmäktige var dock inte eniga i sitt beslut; Centerparitet, Miljöpartiet och Ny demokrati sade nej till förstudien.

Som en följd av kommunfullmäktiges beslut inleder SKB förstudier i kommunen 1996.

Östhammars kommuns slutförvarsorganisation grundas och består av en referensgrupp på 7 ledamöter.

1995: Kommuner aktuella för slutförvarsanläggningar får rätt att söka medel ur kärnavfallsfonden för sitt arbete med information och kommunikation om slutförvarsfrågan.

Kommunens möjlighet att söka medel ur kärnavfallsfonden regleras i finansieringslagstiftningen, lagen (2006:647) om finansiella åtgärder för hanteringen av restprodukter från kärnteknisk verksamhet. I 4§ redovisas vad kärnavfallsavgiften ska finansiera. I punkt 8 4§ anges ”tillståndshavarnas, statens och kommunernas kostnader för information till allmänheten i frågor som rör hantering och slutförvaring av använt kärnbränsle och kärnavfall”.

I förordning (2008:715) om finansiella åtgärder för hanteringen av restprodukter från kärnteknisk verksamhet framgår i 31§ att ”Strålsäkerhetsmyndigheten prövar frågor om i vilken utsträckning fonderade avgiftsmedel får användas för att ersätta kommuner för sådana informationskostnader som avses i 4 § 8 finansieringslagen. Ersättningen får bestämmas till högst 10 miljoner kronor per kommun och kalenderår för kommuner där en anläggning för slutförvar för använt kärnbränsle planeras eller byggs.
Ersättningen betalas ut i förskott efter ansökan. Ansökan ska ha inkommit till Strålsäkerhetsmyndigheten senast tre månader före den period som ansökan avser. I ansökan ska det anges vilka informationskostnader som ersättningen ska täcka. Förordning (2011:1120).”

Detta innebär att Östhammars kommun har rätt att ansöka om medel ur kärnavfallsfonden för sitt arbete med information och kommunikation kring slutförvarsfrågan.

1992: SFR får tillstånd för rutinmässig drift.

Att tillståndet som lämnades 1988 blev begränsat berodde på att myndigheterna ansåg att visst underlagsmaterial saknades. Typbeskrivningar saknades för det avfall som skulle deponeras från mellanlagren vid de olika kärnkraftverken. I november 1989 inkom därför SKB med en kompletterande rapport i enlighet med vad myndigheterna hade begärt. Myndigheterna bedömde dock denna rapport som otillräcklig varför de i juni 1990 begärde in kompletterande information. Ett år senare lämnade SKB in en ny säkerhetsrapport varefter de erhöll drifttillstånd från myndigheterna under 1992. Detta drifttillstånd hade tre olika villkor knutet till sig:
1. Begränsning av organiskt material i förvaret och forskning på cellulosa
2. Åtgärder för att bevara information om förvaret: SKB var tvungna att, till myndigheterna, senast 31 maj 1993 presentera åtgärder för att bevara information inför framtiden
3. Kvalitetssäkring av betongfogarna i avfallet i silon

1988: SFR tas i drift  när anläggningen beviljas ett begränsat drifttillstånd av myndigheterna.

1987 ansökte SKB om att få starta driften av SFR. Under våren 1988 beviljade Statens Kärnkraftinspektion, SKI, och Strålskyddsinstitutet, SSI, begränsat drifttillstånd för SFR. Att tillståndet var begränsat berodde på att myndigheterna ansåg att visst underlagsmaterial saknades. Typbeskrivningar saknades för det avfall som skulle deponeras från mellanlagren vid de olika kärnkraftverken.

Myndigheterna ställde också ett antal villkor i samband med det begränsade tillståndet, bland annat vad gällde drift av anläggningen, godkännande av avfall, återkommande konsekvensanalyser vart 10:de år, avfallsregister samt kontrollprogram som gör det möjligt att följa den underjordiska verksamheten.

1988: Strålskyddslagen, Strålskyddslag 1988:220, träder i kraft.

Lagen är till för att skydda människor, djur och miljö från skadliga effekter från strålning och gäller för både joniserande och icke-joniserande strålning. Det innebär att lagen gäller både för radioaktiv strålning exempelvis från radioaktivt avfall och icke-radioaktiv strålning från exempelvis ultraljud eller magnetiska fält.

Den här lagen gäller ännu.

1984: Kärntekniklagen, lag 1984:3 om kärnteknisk verksamhet, träder i kraft och ersätter bland annat atomenergilagen och villkorslagen.

Lagen gäller för kärnteknisk verksamhet vilket enligt 1§ omfattar uppförande, innehav eller drift av en kärnteknisk anläggning, innehav, överlåtelse, hantering, bearbetning, transport av eller annan befattning med kärnämne eller kärnavfall, införsel i riket av kärnämne eller kärnavfall samt utförsel av kärnavfall ur riket.

Den här lagen gäller ännu.

1983: SKB presenterar KBS-3.

Den tredje rapporten som presenterades i  SKB:s projekt KärnBränsleSäkerhet (KBS) kallades för KBS-3.

I del I av rapporten på sidan 2-3 framgår de tre grundprinciperna för KBS-3:

• En mycket hög grad av säkerhet krävs, på såväl kort som lång sikt.
• Bördor på kommande generationer ska undvikas.
• Behövliga åtgärder ska kunna genomföras med största möjliga nationella oberoende.e

Ett nationellt oberoende innebar att slutförvaret skulle kunna genomföras utan inblandning av något annat land – plats och teknik skulle finnas tillgänglig i Sverige i första hand.

Konceptet som presenterades i rapporten innebar att det använda kärnbränslet först skulle förvaras i bassänger på kärnkraftverket i ca 6 månader, sedan i en central mellanlagringsanläggning i ca 40 år innan det slutligen skulle föras till en en inkapslingsanläggning i anslutning till den framtida slutförvarsanläggningen. Där skulle det använda kärnbränslet kapslas in i kopparkapslar innan det deponerades i ett slutförvar på 500 meters djup i den svenska berggrunden. I slutförvaret skulle kapslarna sedan placeras en och en i deponeringshål omslutna av bentonitlera. När alla kapslar deponerats skulle förvaret återslutas med en blandning av bentonit och sand.

Metoden som presenteras i rapporten KBS-3 kallas för KBS-3-metoden och det är den som ligger till grund för SKBs ansökan om att bygga ett slutförvar av använt kärnbränsle. Metoden har utvecklats sedan 1983 men de grundläggande principerna är fortfarande desamma.

1982: SKB ansöker om och får tillstånd till att uppföra slutförvaret SFR vid Forsmark. Förkortningen står för slutförvar för kortlivat radioaktivt avfall. Avfallet består främst av skyddskläder, sopor och skrot från kärnkraft, industri, sjukvård och forskning. Den största delen av avfallets radioaktivitet har försvunnit på några hundra år. Anläggningen måste dock vara säker i upp till 10 000 år.

Östhammars kommuns kommunfullmäktige sade JA till anläggningen hösten 1982. I beslutet att säga ja ställdes av ett antal villkor, bland annat att en eventuell utbyggnation av förvaret skulle omfattas av ett kommunalt veto, något som också togs upp i regeringens beslut om tillstånd 1983.

1980: I Sverige hålls en nationell folkomröstning om kärnkraft.

I omröstningen fanns tre olika linjer att rösta på; linje 1 och linje 2 förespråkade att reaktorer som var i drift skulle få fortsätta drivas och att de som var planerade och under byggnation skulle få tas i drift, dvs. totalt 12 reaktorer fördelat på fyra platser (Forsmark, Oskarshamn, Barsebäck och Ringhals). Kärnkraften skulle avvecklas i den takt som var möjlig med hänsyn till välfärd och behovet av elektricitet. Skillnaden på linje ett och två var ett antal villkor på baksidan av linje tvås valsedel om bland annat energihushållning och offentligt ägande av kärnkraftverk. Linje tre förespråkade en avveckling av kärnkraften där inga ytterligare reaktorer skulle få tas i drift och där de sex som fanns skulle avvecklas inom en tio års-period.

Resultatet av folkomröstningen blev 18,9 procent för Linje 1, 39,1 procent för Linje 2 och 38,7 procent för Linje 3. I Östhammars kommun blev röstade 13,2% för linje 1, 38,9% för linje 2 samt 45,3% för linje 3.

1978: SKB presenterar KBS-2 som förslag på metod för slutförvaring av använt kärnbränsle.

Den andra rapporten som presenterades i  SKBF:s projekt KärnBränsleSäkerhet (KBS) kallades för KBS-2. Till skillnad från KBS-1 var utgångspunkten för KBS-2 direktdeponering av använt kärnbränsle, dvs. utan att bränslet upparbetas. Grundläggande principer var att det använda kärnbränslet först skulle mellanlagras i 40 år innan det kapslades in och slutförvarades horisontellt på 500 meters djup i berget.

Föreslagna lämpliga kapselmaterial var koppar, aluminiumoxid och en glaskeram.

1977: Villkorslagen trädde i kraft. Villkorslagen innebar att inga nya reaktorer fick tillföras bränsle utan att reaktorägaren kunde garantera en säker hantering av det använda kärnbränslet. Lagen gäller fram t.o.m. att kärntekniklagen träder i kraft den 1 februari 1984.

1977: SKB presenterar KBS-1 som förslag på metod för slutförvaring av kärnbränsle.

Den första rapporten som presenterades i  SKBF:s projekt KärnBränsleSäkerhet (KBS) kallades för KBS-1. Rapporten redovisade deponering av upparbetat förglasat använt kärnbränsle. Slutförvaret planerades ligga på ca 500 meters djup i berget där det upparbetade bränslet skulle deponeras horisontellt i kapslar i parallella tunnlar efter det att det mellanlagrats i ca 30 år. Kapslarna föreslogs bestå av 10 cm tjockt lager bly med ett korrosionsbeständigt ytskikt bestående av 6 mm titan. Det förglasade avfallet skulle vara placerat i en rostfri behållare i mitten av kapseln.

1976: Östhammar pekas ut som en lämplig plats för slutförvarsanläggningar för första gången i den statliga AKA-utredningen (AKA = Använt Kärnbränsle och radioaktivt Avfall). AKA-utredningen var en statlig utredning om radioaktivt avfall och hur det bör hanteras i Sverige. Utredningen pekar på behovet av ett gemensamt mellanlager för använt kärnbränsle, gemensamma slutförvarsanläggningar samt att kärnkraftsindustrin bör stå för kostnaderna för det svenska avfallsprogrammet. AKA-utredningen består av två delrapporter och en bilaga som alla finns tillgängliga via Kungliga bibliotekets hemsida. Rapporterna har nummer SOU 1976:30 (del I), SOU 1976:31 (del II) och SOU 1976:41 (bilaga).